Instantly upload photos and then throw them away
Jag känner på mig att det här inlägget kommer bli långt för jag är trött och har problem med att formulera mig korrekt. Men frukta inte! Jag ska dela upp det i många, söta, fina, små stycken så det blir enklare för er valrossar att läsa! Som sagt, jag är trött, det var därför jag just kallade er valrossar, jag ursäktar mig å min elake tvillings vägnar.
Skolan idag var.. som vanligt. Det blir tråkigare och tråkigare för varje dag, jag VILL INTE vara där 6 timmar om dagen i 9 månader till, även om jag har roligt på fritiden (vilket jag knappt har heller men ändå), fattar ni?!
Jag blev inkallad till skolsköterskorna (de har flera tror jag), en kollade min hörsel och en min syn. I think I did good (detta var vad jag just tänkte).
En annan rolig, och faktiskt lite chockerande sak hände på environmental science. Vi pratade om salhalten i hav respektive sjöar och läraren frågade "How many of you have been to a beach?" Alltså, hur många av oss har sett havet och varit vid havet, eftersom det var havet vi pratade om. 3 av 11 räckte upp handen! Och jag var en av dem, jag blev chockad. Ingen annan reagerade så jag antar att det är helt normalt. Men jag i mitt lilla naiva huvud trodde att alla som lever i ett land som inte tillhör tredje världen har sett havet annat än på film. Men tji fick jag.
Nu på kvällen var jag på min första football game, homecoming game dessutom! Däremot var det lite dålig stämning eftersom en av spelarna dog i onsdags, han hade någon konstig infektion inuti kroppen och dog på operationsbordet. Läskigt och sorgligt. Jag hörde av andra att det inte alls var samma drag som det borde vara och vi hade ett tyst moment, folk bar minneströjor, det såldes små grejer med hans nummer på, måååånga bilar var sprejade med hans nummer+namn, det hängde banderoller lite överallt med hans nummer och namn. Helt enkelt, ingen kunde missa #56 Casey Russell. Sorgligt. Matchen spelades för honom så det var väl lite extra sorgligt. Till och med motståndarlaget hade nummer 56 på deras hjälmar.
Eftersom att det var homecoming game så visades homecoming queen och hennes undersåtar. De blev alla eskorterade av en eller flera fotbollsspelare. Freshmans, sophomores och juniors hade alla varsin spelare och seniorsen hade två, en i vardera arm. De tog massa kort och fotbollspelarna som eskorterade seniorsen pussade dem på kinden och det togs ännu mer kort, väldigt amerikanskt. Hela ceremonin tog typ 30 min.
Efter all individuell fotografering var det såklart gruppfotografering.
Överallt var det diverse minnesgrejer.
Cheerleaders, jag kan inte så mycket om sånt men jag tror inte de var särskilt bra.
In action!
Innan matchen spelades nationalsången och the pledge lästes upp, det är galet vad patriotiska de är over here.
Jag förstod inte så mycket av matchen med alla regler och sånt men jag satt med Mira (den finska utbytesstudenten) och vi hade roligt. Hon pratar nästan flytande svenska och hon sa en mening på svenska, annars pratade vi bara engelska. Hon sa öl och likör ska du akta dig för hahahaha, det var vad hon kom ihåg från svenskabok hon haft. När vi pratade om svenskan blev vi båda helt sneda i skallen, vi kom inte på ord och mixade in svenska ord lite då och då. Det roligaste var när jag skulle berätta att jag har en "huge bed" jag sa "my äää bed is huge" jag hade ordet säng i huvudet och fick inte ut det engelska ordet. När jag inte kom på ordet skulle hon hjälpa mig och sa "your sang is huge" haha, det var så roligt ni förstår inte. Det går inte att förklara. Hon sa alltså inte säng utan hon sa sang med engelsk accent, alltså som sjöng i dåtid.
Sen när de skulle lämna av mig sa hon "hejdå" för att hon tänkte på finska istället för engelska haha. Hon hade inte planerat att säga hejdå men det bara kom ut. Trevligt med lite svenska även fast det låter fel. När jag pratar svenska känns det som att det är någon annan som gör det, min röst blir helt annorlunda.
Sen kom Daisy (utbytesstudent från Holland) och Juliana (från Tyskland) och satte sig med oss, vi pratade med dem ett tag och vi bestämde att jag ska hämta upp Juliana nån gång i helgen så att vi kan åka ut till stallet tillsammans. Det blir nog roligt :)
Om någon mot förmodan undrar över rubriken så är den bara ytterligare en följd av min trötthet.
Jag vill byta till Gravette High School, den verkar bra för mig. Men, chansen är spoiled för längesen. Tydligen hade de hittat en familj till mig för några månader sen och redan då försökt få in mig på den skolan men då sket det sig och det var därför jag inte kunde bo med den familjen. Tur var det för jag trivs här. Jag vill bara byta skola!
Skolan idag var.. som vanligt. Det blir tråkigare och tråkigare för varje dag, jag VILL INTE vara där 6 timmar om dagen i 9 månader till, även om jag har roligt på fritiden (vilket jag knappt har heller men ändå), fattar ni?!
Jag blev inkallad till skolsköterskorna (de har flera tror jag), en kollade min hörsel och en min syn. I think I did good (detta var vad jag just tänkte).
En annan rolig, och faktiskt lite chockerande sak hände på environmental science. Vi pratade om salhalten i hav respektive sjöar och läraren frågade "How many of you have been to a beach?" Alltså, hur många av oss har sett havet och varit vid havet, eftersom det var havet vi pratade om. 3 av 11 räckte upp handen! Och jag var en av dem, jag blev chockad. Ingen annan reagerade så jag antar att det är helt normalt. Men jag i mitt lilla naiva huvud trodde att alla som lever i ett land som inte tillhör tredje världen har sett havet annat än på film. Men tji fick jag.
Nu på kvällen var jag på min första football game, homecoming game dessutom! Däremot var det lite dålig stämning eftersom en av spelarna dog i onsdags, han hade någon konstig infektion inuti kroppen och dog på operationsbordet. Läskigt och sorgligt. Jag hörde av andra att det inte alls var samma drag som det borde vara och vi hade ett tyst moment, folk bar minneströjor, det såldes små grejer med hans nummer på, måååånga bilar var sprejade med hans nummer+namn, det hängde banderoller lite överallt med hans nummer och namn. Helt enkelt, ingen kunde missa #56 Casey Russell. Sorgligt. Matchen spelades för honom så det var väl lite extra sorgligt. Till och med motståndarlaget hade nummer 56 på deras hjälmar.
Eftersom att det var homecoming game så visades homecoming queen och hennes undersåtar. De blev alla eskorterade av en eller flera fotbollsspelare. Freshmans, sophomores och juniors hade alla varsin spelare och seniorsen hade två, en i vardera arm. De tog massa kort och fotbollspelarna som eskorterade seniorsen pussade dem på kinden och det togs ännu mer kort, väldigt amerikanskt. Hela ceremonin tog typ 30 min.
Efter all individuell fotografering var det såklart gruppfotografering.
Överallt var det diverse minnesgrejer.
Cheerleaders, jag kan inte så mycket om sånt men jag tror inte de var särskilt bra.
In action!
Innan matchen spelades nationalsången och the pledge lästes upp, det är galet vad patriotiska de är over here.
Jag förstod inte så mycket av matchen med alla regler och sånt men jag satt med Mira (den finska utbytesstudenten) och vi hade roligt. Hon pratar nästan flytande svenska och hon sa en mening på svenska, annars pratade vi bara engelska. Hon sa öl och likör ska du akta dig för hahahaha, det var vad hon kom ihåg från svenskabok hon haft. När vi pratade om svenskan blev vi båda helt sneda i skallen, vi kom inte på ord och mixade in svenska ord lite då och då. Det roligaste var när jag skulle berätta att jag har en "huge bed" jag sa "my äää bed is huge" jag hade ordet säng i huvudet och fick inte ut det engelska ordet. När jag inte kom på ordet skulle hon hjälpa mig och sa "your sang is huge" haha, det var så roligt ni förstår inte. Det går inte att förklara. Hon sa alltså inte säng utan hon sa sang med engelsk accent, alltså som sjöng i dåtid.
Sen när de skulle lämna av mig sa hon "hejdå" för att hon tänkte på finska istället för engelska haha. Hon hade inte planerat att säga hejdå men det bara kom ut. Trevligt med lite svenska även fast det låter fel. När jag pratar svenska känns det som att det är någon annan som gör det, min röst blir helt annorlunda.
Sen kom Daisy (utbytesstudent från Holland) och Juliana (från Tyskland) och satte sig med oss, vi pratade med dem ett tag och vi bestämde att jag ska hämta upp Juliana nån gång i helgen så att vi kan åka ut till stallet tillsammans. Det blir nog roligt :)
Om någon mot förmodan undrar över rubriken så är den bara ytterligare en följd av min trötthet.
Jag vill byta till Gravette High School, den verkar bra för mig. Men, chansen är spoiled för längesen. Tydligen hade de hittat en familj till mig för några månader sen och redan då försökt få in mig på den skolan men då sket det sig och det var därför jag inte kunde bo med den familjen. Tur var det för jag trivs här. Jag vill bara byta skola!
thea
Sofia
