I made it
Idag är det ett år sen jag åkte till USA, epic.
När jag hade varit i Arkansas ett par månader tänkte jag att det på ett sätt skulle vara skönt att vara hemma, att kunna säga "jag har varit utbytesstudent" och ha alla erfarenheter i bagaget. Nu är jag där, och det är konstigt. Det känns som att mitt år i USA inte hände, som att mitt liv bara sattes på pause. Jag har verkligen två liv och de är inte direkt connectade. När jag var i USA var mitt Sverige-liv on hold och nu är det tvärtom. Det är jättesvårt att förklara och jag förstår om ingen förstår vad jag pratar om.
Det här var ett av mina första inlägg sen jag kom till USA:
"Man går med skorna inomhus, det är sant."
Haha. Jag går fortfarande in med skorna här hemma ibland och första veckorna kunde jag sitta i soffan i en timme utan att tänka på att jag fortfarande hade skorna på mig. Det sägs ju att människor är vanedjur och jag får nog hålla med.
"I look up to the sky
And now the World is mine
Ive known it all my life
I made it, I made it!
I used to dream about, the life I'm living now
I know that theres no doubt.
I made it, I made it!"
När jag hade varit i Arkansas ett par månader tänkte jag att det på ett sätt skulle vara skönt att vara hemma, att kunna säga "jag har varit utbytesstudent" och ha alla erfarenheter i bagaget. Nu är jag där, och det är konstigt. Det känns som att mitt år i USA inte hände, som att mitt liv bara sattes på pause. Jag har verkligen två liv och de är inte direkt connectade. När jag var i USA var mitt Sverige-liv on hold och nu är det tvärtom. Det är jättesvårt att förklara och jag förstår om ingen förstår vad jag pratar om.
Det här var ett av mina första inlägg sen jag kom till USA:
"Man går med skorna inomhus, det är sant."
Haha. Jag går fortfarande in med skorna här hemma ibland och första veckorna kunde jag sitta i soffan i en timme utan att tänka på att jag fortfarande hade skorna på mig. Det sägs ju att människor är vanedjur och jag får nog hålla med.
"I look up to the sky
And now the World is mine
Ive known it all my life
I made it, I made it!
I used to dream about, the life I'm living now
I know that theres no doubt.
I made it, I made it!"
Det var ett tag sen
Hej!
Jag ser på statistiken att det är folk som är inne varje dag och kollar bloggen även fast att jag inte skrivit något på jättelänge. Vilka är ni och framförallt, varför tittar ni in? Är det för att ni hoppas på att jag ska börja blogga igen? Svaret på den frågan är att jag vet inte. Det här är ju min utbytesblogg och jag vill inte blanda in massa annat trams i den. Det jag skulle kunna tänka mig att göra är att skriva om USA-relaterade saker, för ibland för jag ett sug efter att skriva någonting. Men mitt vanliga svennebanan-liv är nog inget jag vill skriva om. Oj vilket ordbajsande.
I alla fall. Jag såg att jag hade fått in en fråga den 29 juli (ja så ofta loggar jag in nu för tiden..) och frågan var vart jag var någonstans och pluggade. Svaret är att jag var i Bentonville, Arkansas. Det ligger ungefär ganska mitt i smeten men ändå i södern. Åh, beloved Arkansas.
Så.. Jag har varit hemma i en månad och 22 dagar nu. Det har gått obeskrivligt fort. Jag har hunnit med att jobba i fyra veckor, varit i Helsingborg och i Kalmar men inte norr om Stockholm överhuvudtaget. Annars så är jag tillbaka i mina vanliga rutiner, sova, vakna, äta, åka till stallet, äta, sova. Ungefär. Ska jag vara ärlig gör jag inte så mycket och det är rätt så trist. Men, det blir väl vad man gör det till. Värmeböljan som var när jag kom hem var ju inte att leka med, men det var skönt för mig då jag hade vant mig vid varmt väder i USA och sen fick en mjukstart till svensk sommar. Tack för det. Nej jag skulle ju inte skriva om mitt svennebananliv var det ju.
Hur det känns att vara hemma? Konstigt. Bra. Skit. Underbart. Alldeles åt helvete. Fel. Rätt. Konstigt. Som att jag hör hemma här men ändå inte. Det är som med många andra känslor man upplevt under ett utbytesår, svårt att sätta fingret på. Det går inte att beskriva och man känner så många olika saker på en gång. Jag vill tillbaka till USA, jag vill stanna här, ska jag plugga i Arkansas igen, eller bara hälsa på? Ska jag gå på högskola här i Sverige, eller börja jobba? Ska jag skaffa egen lägenhet eller vill jag ut och resa? En nästan-vuxens tankar, någon kanske känner igen sig? Jag lär nog hinna bli galen innan jag har gått ut trean, jag vet inte vad jag ska göra. Folk frågar varje vecka vad jag ska göra efter gymnasiet men mitt enhälliga svar är bara "jag har ingen aning." Och i det här fallet är det faktiskt helt sant. Jag har ingen aning. Och jag vet inte heller när och om jag kommer bestämma mig för vad jag vill göra. Eller hur jag ska kunna bestämma mig? Om någon har ett tips är det varmt välkommet. Jag hade hoppats att mitt utbytesår skulle göra mig lite klokare men det blev nog bara helt tvärtemot.
Idag började jag med att packa upp sakerna från USA. Eller, en del är ju redan uppackat som till exempel kläder och så men alla grejer man har, det är ju så sjukt mycket att jag inte vet vart jag ska göra av det. Jag har ingen plats. Jag har X antal flyttkartonger att gå igenom och jag ser inte fram emot det, överhuvudtaget.
Jag har också valt ut bilder från mitt utbytesår som jag ska framkalla och fortsätta i min scrapbook med. Får se hur det blir med det, men jag vill verkligen få boken klar.
Jag saknar USA, mest hela tiden. Jag tänker på allt där borta varje dag, människorna, skolan, familjen, området, allt. Och jag vet inte om någon där borta tänker på mig lika mycket som jag tänker på dem. Igår började de skolan igen och jag tror att jag skulle vilja vara där. Det var så enkelt. Livet var liksom avskärmat i ett år. Allt var på pause. Man trodde att man hade koll på vad som hände i Sverige och med alla svennar men så var det inte. Och nu i efterhand är det jävligt skönt. Så skönt att inte veta vem som kom tvåa i Idol, eller vem som tände ljuset på julafton, eller varför Carl Philip dumpade sin tjej, eller hur mycket snö det faktiskt var här, så skönt. Hör jag hemma här längre? Jag saknade inte Sverige. Jag saknade maten. Man kommer hem och allt är precis som förut men ändå inte. Nya sånger spelas på radion, vem är Salem al Fakir? Varför sjunger de fucking i Billionaire? Vem är den där Jörgen någon helt plötsligt börjar prata om? Jag blir fortfarande förvånad när folk pratar svenska bakom mig i kön på Coop. Och ler för mig själv när jag hör engelska. Folk suckar när jag inte har koll på saker som tydligen varit stora samtalsämnen här. Man känner sig helt borta. Och så valet. Det är val snart, och jag är röstberättigad för första gången. Jag har ingen aning om vad som är bäst för Sverige, för mig, för dig, för alla? EU? Euro? Förmögenhetsskatt? Ränta? ROT och RUT? Jag är inte tillräckligt gammal och erfaren för att ha koll på sådana här saker. Jag tycker de lika gärna kan höja röståldern till en sisådär 25 år så hade jag sluppit bekymra mig om det.
Jag är så förvirrad. Ni märker det va? Förvirrad när det gäller allt.
Jag ska tillbaka och hälsa på i USA, men när och hur länge ska jag stanna? Just nu funderar jag på i vår, runt maj och sen stanna i en månad eller så. Men kommer det vara för kort tid, eller för lång tid? Vad ska jag göra om ingen vill umgås med mig där borta? Helvete. Förvirringen är total.
Jag saknar att prata engelska, så in i Norden. Jag känner att svenskan kommer lättare nu för tiden och det är lite trist. Eller det är väl så det ska vara men jag kände mig så bra när jag valde engelska framför svenska. Jag kommer på mig själv med att tänka på engelska ibland, speciellt när jag tittar på TV. Jag kan se nånting och tänka att jag ska påpeka nånting till mamma eller pappa och så tänker jag den engelska meningen i huvudet som jag skulle säga till dem, men sen blir det svenska när det kommer ur munnen. Comprende? Jag har pratat engelska över Skype sen jag kom hem men det är inte samma sak. Jag vill prata engelska on a daily basis, face to face med folk. Jag vill höra "dinner is ready" eller "this is due Monday in two weeks."
Mitt smsande har sjunkit drastiskt sen jag kom hem. Svenskar smsar inte. Amerikanare gör. Hela tiden. Nu har jag till och med min amerikanska telefon så jag har inte ens å, ä och ö på den så det är väl bäst att jag inte smsar så mycket, folk blir ju lätt förvirrade.
Jag saknar att folk är trevliga utan anledning, att man hejar på allt och alla, jag saknar småpratandet och öppenheten. Jag saknar amerikanska killars öppenhet och flirtighet. Jag hatar att alla svenskar är så jävla svenska, man hejar inte och pratar inte i onödan. Jag lovade mig själv att inte bli så igen men det går fan inte att undvika. Man tittar ner i marken när man möter någon istället för att möta dens blick och säga "hey how are you?" Ser man någon man känner igen tar man en omväg för att inte råka stöta på den. Åh jag hatar mitt svenska jag. Mitt amerikanska jag var så mycket trevligare och öppnare. Jag hade mycket lättare för att uttrycka mig på engelska.
Det känns som att jag lever i något slagt ingenmansland. Jag är mittimellan två världar. Jag har ett svennebananliv här i Stockholm och ett hillbillyamericanlife i nordvästra Arkansas. In the middle of nowhere. Och jag vet inte vad jag föredrar. Jag vet inte...
Jag ser på statistiken att det är folk som är inne varje dag och kollar bloggen även fast att jag inte skrivit något på jättelänge. Vilka är ni och framförallt, varför tittar ni in? Är det för att ni hoppas på att jag ska börja blogga igen? Svaret på den frågan är att jag vet inte. Det här är ju min utbytesblogg och jag vill inte blanda in massa annat trams i den. Det jag skulle kunna tänka mig att göra är att skriva om USA-relaterade saker, för ibland för jag ett sug efter att skriva någonting. Men mitt vanliga svennebanan-liv är nog inget jag vill skriva om. Oj vilket ordbajsande.
I alla fall. Jag såg att jag hade fått in en fråga den 29 juli (ja så ofta loggar jag in nu för tiden..) och frågan var vart jag var någonstans och pluggade. Svaret är att jag var i Bentonville, Arkansas. Det ligger ungefär ganska mitt i smeten men ändå i södern. Åh, beloved Arkansas.
Så.. Jag har varit hemma i en månad och 22 dagar nu. Det har gått obeskrivligt fort. Jag har hunnit med att jobba i fyra veckor, varit i Helsingborg och i Kalmar men inte norr om Stockholm överhuvudtaget. Annars så är jag tillbaka i mina vanliga rutiner, sova, vakna, äta, åka till stallet, äta, sova. Ungefär. Ska jag vara ärlig gör jag inte så mycket och det är rätt så trist. Men, det blir väl vad man gör det till. Värmeböljan som var när jag kom hem var ju inte att leka med, men det var skönt för mig då jag hade vant mig vid varmt väder i USA och sen fick en mjukstart till svensk sommar. Tack för det. Nej jag skulle ju inte skriva om mitt svennebananliv var det ju.
Hur det känns att vara hemma? Konstigt. Bra. Skit. Underbart. Alldeles åt helvete. Fel. Rätt. Konstigt. Som att jag hör hemma här men ändå inte. Det är som med många andra känslor man upplevt under ett utbytesår, svårt att sätta fingret på. Det går inte att beskriva och man känner så många olika saker på en gång. Jag vill tillbaka till USA, jag vill stanna här, ska jag plugga i Arkansas igen, eller bara hälsa på? Ska jag gå på högskola här i Sverige, eller börja jobba? Ska jag skaffa egen lägenhet eller vill jag ut och resa? En nästan-vuxens tankar, någon kanske känner igen sig? Jag lär nog hinna bli galen innan jag har gått ut trean, jag vet inte vad jag ska göra. Folk frågar varje vecka vad jag ska göra efter gymnasiet men mitt enhälliga svar är bara "jag har ingen aning." Och i det här fallet är det faktiskt helt sant. Jag har ingen aning. Och jag vet inte heller när och om jag kommer bestämma mig för vad jag vill göra. Eller hur jag ska kunna bestämma mig? Om någon har ett tips är det varmt välkommet. Jag hade hoppats att mitt utbytesår skulle göra mig lite klokare men det blev nog bara helt tvärtemot.
Idag började jag med att packa upp sakerna från USA. Eller, en del är ju redan uppackat som till exempel kläder och så men alla grejer man har, det är ju så sjukt mycket att jag inte vet vart jag ska göra av det. Jag har ingen plats. Jag har X antal flyttkartonger att gå igenom och jag ser inte fram emot det, överhuvudtaget.
Jag har också valt ut bilder från mitt utbytesår som jag ska framkalla och fortsätta i min scrapbook med. Får se hur det blir med det, men jag vill verkligen få boken klar.
Jag saknar USA, mest hela tiden. Jag tänker på allt där borta varje dag, människorna, skolan, familjen, området, allt. Och jag vet inte om någon där borta tänker på mig lika mycket som jag tänker på dem. Igår började de skolan igen och jag tror att jag skulle vilja vara där. Det var så enkelt. Livet var liksom avskärmat i ett år. Allt var på pause. Man trodde att man hade koll på vad som hände i Sverige och med alla svennar men så var det inte. Och nu i efterhand är det jävligt skönt. Så skönt att inte veta vem som kom tvåa i Idol, eller vem som tände ljuset på julafton, eller varför Carl Philip dumpade sin tjej, eller hur mycket snö det faktiskt var här, så skönt. Hör jag hemma här längre? Jag saknade inte Sverige. Jag saknade maten. Man kommer hem och allt är precis som förut men ändå inte. Nya sånger spelas på radion, vem är Salem al Fakir? Varför sjunger de fucking i Billionaire? Vem är den där Jörgen någon helt plötsligt börjar prata om? Jag blir fortfarande förvånad när folk pratar svenska bakom mig i kön på Coop. Och ler för mig själv när jag hör engelska. Folk suckar när jag inte har koll på saker som tydligen varit stora samtalsämnen här. Man känner sig helt borta. Och så valet. Det är val snart, och jag är röstberättigad för första gången. Jag har ingen aning om vad som är bäst för Sverige, för mig, för dig, för alla? EU? Euro? Förmögenhetsskatt? Ränta? ROT och RUT? Jag är inte tillräckligt gammal och erfaren för att ha koll på sådana här saker. Jag tycker de lika gärna kan höja röståldern till en sisådär 25 år så hade jag sluppit bekymra mig om det.
Jag är så förvirrad. Ni märker det va? Förvirrad när det gäller allt.
Jag ska tillbaka och hälsa på i USA, men när och hur länge ska jag stanna? Just nu funderar jag på i vår, runt maj och sen stanna i en månad eller så. Men kommer det vara för kort tid, eller för lång tid? Vad ska jag göra om ingen vill umgås med mig där borta? Helvete. Förvirringen är total.
Jag saknar att prata engelska, så in i Norden. Jag känner att svenskan kommer lättare nu för tiden och det är lite trist. Eller det är väl så det ska vara men jag kände mig så bra när jag valde engelska framför svenska. Jag kommer på mig själv med att tänka på engelska ibland, speciellt när jag tittar på TV. Jag kan se nånting och tänka att jag ska påpeka nånting till mamma eller pappa och så tänker jag den engelska meningen i huvudet som jag skulle säga till dem, men sen blir det svenska när det kommer ur munnen. Comprende? Jag har pratat engelska över Skype sen jag kom hem men det är inte samma sak. Jag vill prata engelska on a daily basis, face to face med folk. Jag vill höra "dinner is ready" eller "this is due Monday in two weeks."
Mitt smsande har sjunkit drastiskt sen jag kom hem. Svenskar smsar inte. Amerikanare gör. Hela tiden. Nu har jag till och med min amerikanska telefon så jag har inte ens å, ä och ö på den så det är väl bäst att jag inte smsar så mycket, folk blir ju lätt förvirrade.
Jag saknar att folk är trevliga utan anledning, att man hejar på allt och alla, jag saknar småpratandet och öppenheten. Jag saknar amerikanska killars öppenhet och flirtighet. Jag hatar att alla svenskar är så jävla svenska, man hejar inte och pratar inte i onödan. Jag lovade mig själv att inte bli så igen men det går fan inte att undvika. Man tittar ner i marken när man möter någon istället för att möta dens blick och säga "hey how are you?" Ser man någon man känner igen tar man en omväg för att inte råka stöta på den. Åh jag hatar mitt svenska jag. Mitt amerikanska jag var så mycket trevligare och öppnare. Jag hade mycket lättare för att uttrycka mig på engelska.
Det känns som att jag lever i något slagt ingenmansland. Jag är mittimellan två världar. Jag har ett svennebananliv här i Stockholm och ett hillbillyamericanlife i nordvästra Arkansas. In the middle of nowhere. Och jag vet inte vad jag föredrar. Jag vet inte...
